Varför är jag så stressad?
Har kommit på mig själv med att jag är väldigt stressad. Över allt och ingenting. Känns som jag vill planera så mycket. Vill veta hur mitt liv ser ut om 10 år redan idag... För att det inte ska bli fel, för att jag ska hinna med... Men det jag glömmer är att när jag är så uppe i allt det där så hinner jag ju inte riktigt med nuet.
Det slog mig precis, som en stor smäll på käften att jag borde ta det lite lugnt. Leva i nuet och inte alltid ha alla tankarna framåt, framåt, framåt... Ta vara på tiden som är här och nu. För har man riktigt jävla otur kanske man inte är med där frame, i framtiden. Dessutom är ju det som komma skall inget som man kan ha total kontrol över. Tror jag måste lära mig att släppa taget lite, inte vara så kontrolberoende. För fast jag inte velta erkänna det innan, så är jag verkligen det.
Jag måste ha koll, måste veta, planera och hålla på. Visst det är jätte bra ibland, men inte alls bra om det blir för mycket av det heller.
Jag tycker att det är jätte läskigt att inte veta, "det ordnar sig till slut" ja, det är ju faktiskt så och det har jag upplevt. Men jag kan inte rätta mig efter det ändå. Jag vill kunna rycka på axlarna åt vissa saker och det gör jag, men i baknacken finns det alltid där och mall. Som detta med om jag kommer in på skolan eller inte, visst alla hade väl varit spända över det. Det är ju ens framtid det handlar om, men att jag tänker på det varje jävla dag... det är kanske lite extremt.... Hur det än blir så kan jag ju inte bestäma över det, jag får ju faktiskt ta det då... Hur det än blir, i vilket fall så blir det ju ändå en omställning.
Nej, jag ska försöka att leva mer i nuet och låta framtiden ta hand om just framtiden, även fast det inte är fel att planera. Men jag ska ju inte redan gå och fundera på när det kommer passa bäst att få barn för att jag inte ska vara för gamal... Shit åldersnojja för att man snart fyller 23, det är fan inte så gamalt som mitt huvud har inbillat sig...
Ibland måste man bara få vara, bara andas och njuta av nuet, ska bara få in det i min skalle också. Och sluta planera hela jävla livet, för det kommer ändå inte bli precis som jag tänkt.
Det slog mig precis, som en stor smäll på käften att jag borde ta det lite lugnt. Leva i nuet och inte alltid ha alla tankarna framåt, framåt, framåt... Ta vara på tiden som är här och nu. För har man riktigt jävla otur kanske man inte är med där frame, i framtiden. Dessutom är ju det som komma skall inget som man kan ha total kontrol över. Tror jag måste lära mig att släppa taget lite, inte vara så kontrolberoende. För fast jag inte velta erkänna det innan, så är jag verkligen det.
Jag måste ha koll, måste veta, planera och hålla på. Visst det är jätte bra ibland, men inte alls bra om det blir för mycket av det heller.
Jag tycker att det är jätte läskigt att inte veta, "det ordnar sig till slut" ja, det är ju faktiskt så och det har jag upplevt. Men jag kan inte rätta mig efter det ändå. Jag vill kunna rycka på axlarna åt vissa saker och det gör jag, men i baknacken finns det alltid där och mall. Som detta med om jag kommer in på skolan eller inte, visst alla hade väl varit spända över det. Det är ju ens framtid det handlar om, men att jag tänker på det varje jävla dag... det är kanske lite extremt.... Hur det än blir så kan jag ju inte bestäma över det, jag får ju faktiskt ta det då... Hur det än blir, i vilket fall så blir det ju ändå en omställning.
Nej, jag ska försöka att leva mer i nuet och låta framtiden ta hand om just framtiden, även fast det inte är fel att planera. Men jag ska ju inte redan gå och fundera på när det kommer passa bäst att få barn för att jag inte ska vara för gamal... Shit åldersnojja för att man snart fyller 23, det är fan inte så gamalt som mitt huvud har inbillat sig...
Ibland måste man bara få vara, bara andas och njuta av nuet, ska bara få in det i min skalle också. Och sluta planera hela jävla livet, för det kommer ändå inte bli precis som jag tänkt.
Kommentarer
Trackback
