Soulsearching
Nu har jag kommit till kanten, nu vill inte hjärtat, själen, hjärnan... gå ett steg till. Då kommer jag att gå i krass och sakta, sakta utplånas. Jag skulle försvinna.
Jag lyckades intala mig själv att jag "ville" bli lärare, det var ju bra - jag har jobbat i skola och förskola och det funkade ju bra. Skulle gå lärarutbildningen och få den riktiga kompetensen i ryggen, sen skulle allt vara bra. Jag skulle ju få jobb sen, en inkomst. Jag sökte och kom in - jag borde vara nöjd.
Skulle jag säga att det inte fanns en liten del i mig som önskade att jag inte skulle ha kommit in på skolan när jag öppnade brevet hade jag ljugit. Samtidigt var merparten av mig jätte glad. För jag fick en trygghet, jag visste vad jag skulle göra 3 ½ år framöver. Att jag skulle med största sannolikhet få jobb efter det.
Men. Jag började skolan, allt kändes bra... men det var något som flåsade i nacken, något som sprang för glatta livet för att hinna ikapp mig. Innan jag kom till kanten, innan det var försent.
Det kom ikapp. Det pickade och pickade på min uppmärksamhet tills jag var tvungen att lyssna, ge efter.
Dina drömmar då! Skrek det. Ska du bara ge upp, ge efter, bli en i mängden? Bli det som du så oerhört länge har velat streta emot, bli en vanlig arbetare i den gråa massan.
Tankarna har flyggigt, fram och tillbaka, bråkat som om det var ett världskrig i mitt huvud. Varför? Jag vet ju svaret. Jag vet ju vad jag vill, vad jag brinner för och har brunnit för sedna jag var liten.
Nej, jag ska fan inte fega ur. Jag ska följa mitt hjärta, min själ mitt kall. Jag tänker fan inte passera kanten, jag tänker lägga benen på ryggen och springa tillbaka, tillbaka till mig själv.
Det kommer ordna sig.
