Some days are good... some just arent...
Jaha, då sitter man här... Ibland känns allt bara allmänt piss. Så är det bara, alla har väl såna här dagar, när man bara vill krypa ner under täcket och försvinna? Man vet väl långt där inne att det kommer att kännas bättre inom en snar framtid, kanske redan om någon timme? Men just när man är där, i helvetet så känns det som att man bara vill ge upp allt och skita i allt. Visst evigt solsken förvandlar allt till öken, men vafan, kan man inte få lite lycka nu? Få känna lite fåning total lycka?
Blir alltid såhär när jag blir deppig. Känns som att det kommer vara för evigt och att allt är så jävla orättvisst. Visst, jag kanske är tramsig och väldigt självisk. Jag vet inte. Men jo, just nu vill jag tycka lite synd om mig själv. Tills jag får lite fotfäste igen. Kanske händer redan i kväll eller imorgon...
Tror det faktiskt. För om inget annat så ska jag nog fly till min lilla ängel för några timmar imorgon. Vet att hon alltid finns där för mig och vet inte vad jag hade gjort utan min lilla "rädisa". Hon får mig alltid på bra humör och det räcker med en blick sen vet hon vad som behövs, men det är väl det systrar är till för? Jag är där för henne och hon för mig. Sen hade jag bara en jävla tur att denna underbara människa råkade bli min egen syster också. Ska jag vara evigt tacksam för. (Love you)
Blir alltid såhär när jag blir deppig. Känns som att det kommer vara för evigt och att allt är så jävla orättvisst. Visst, jag kanske är tramsig och väldigt självisk. Jag vet inte. Men jo, just nu vill jag tycka lite synd om mig själv. Tills jag får lite fotfäste igen. Kanske händer redan i kväll eller imorgon...
Tror det faktiskt. För om inget annat så ska jag nog fly till min lilla ängel för några timmar imorgon. Vet att hon alltid finns där för mig och vet inte vad jag hade gjort utan min lilla "rädisa". Hon får mig alltid på bra humör och det räcker med en blick sen vet hon vad som behövs, men det är väl det systrar är till för? Jag är där för henne och hon för mig. Sen hade jag bara en jävla tur att denna underbara människa råkade bli min egen syster också. Ska jag vara evigt tacksam för. (Love you)
Såja, nu börjar det redan kännas lite bättre :) Märkligt detta, vad lite skrivande och uttryckande av sina känslor kan göra för mig. Bästa sättet för mig att rensa tankarna på. Man lyckas liksom sortera dem och tänka och känna klart och kan så småning om komma fram till hur det egentligen ligger till, oftast iallafall.
Och därmed har jag också lyckats snickar ihop mitt första riktiga blogg inlägg, kommer blir fler. Inte lika deppiga då ;) Utan fler med lite mer tanke bakom. Sen ska jag väl se till och återuppta skrivandet på min roman... Har bara lyckats få ihop 2 kapitel, men jag har nog halva boken i huvudet.
Så kanske, kanske med lite flytt att det inom något år (vet ju inte när boken blir klar) kommer man kunna se en bok med mitt namn på i Akademibokhandlen eller nåt. Hade varit underbart om det någon gång skulle inträffa :).
Tiden för helt enkelt avgöra den saken.
Kommentarer
Trackback
